Och så var det med det...

Jao..vad finns där att säga...ett och ett halft år av mitt liv slutade pga veckors skepsis.
Önskar jag hade haft orken att få det att funka...men som sagt innan har all den energi jag haft försvunnit av mina problem med hälsan. Jag mår egentligen aldrig bra längre. Alltid är det något med magen som måste göra att jag inte längre kan göra det jag vill. Känns förjävligt att det även måste drabba andra människor.

Vad jag då har upplevt...kärlek i allra högsta grad...du satt på golvet i 30 minuter vakandes över mig när jag sov för jag mådde illa. Du gav mig mina favoritgodis när jag som minst anade det. Du ville alltid vara vid min sida för att du kände dig trygg. Du kom alltid till mig oavsett naturen av problemen...

Vad gav jag tillbaka? Helt ärligt så har jag ingen aning...ett litet gensvar av kärlek, mitt dåliga försök att vara "känslig", Och mitt dåliga humör när du försökte ringa mig....jag var en dålig pojkvän...och jag vill inte förstöra för dig när jag själv håller på gå under.

Tack för tiden...du var mitt allt så länge...dags att släppa taget och låta dig hitta vägen hem...älskar dig fortfarande...kommer alltid göra det...